Livet innehåller så mycket och jag har fått uppleva så lite av allt så här långt. Däremot har jag och är oerhört förvirrad över framtiden och alla val och beslut som hör till. Jag funderar fortfarande på vad jag ska bli och var jag skulle vilja bo. Nu försöker jag dock slappna av lite mer eftersom det i nuläget löst sig rätt så bra. Jag trivs hittils bra på slomarp. Blir lite sugen på att plugga till undersköterska.. Hur som helst, det jag har hunnit med är att ta farväl av en underbar och trofast vän. Oliver. Hur mycket lärde han mig inte och hur mycket skoj hade inte jag på honom när vi flängde runt i skogen. Fortfarande drömmer jag om honom och fortfarande saknar jag att rida i skogen och vara helt säker på att Oliver tar mig hem hel och aldelles rosig om kinderna. Visst att vi hade det tufft i början men den dagen pappa ledde bort honom till andra sidan vägen där han skulle ta sina sista andetag har jag aldrig gråtit så mycket eller varit så fruktansvärt ledsen. Därför fäller jag en tår för min väns lilla trotjänare som imorgon springer på happarandas gröna ängar. Jag känner med min syster som förlorar inte bara en sköthäst utan också en kär liten vän. Det är aldrig lätt att ta beslutet som tar ens ögonsten ifrån en. Jag trodde jag fattade rätt beslut och att jag var redo. Jag var aldrig beredd på saknaden och smärtan som min lilla häst skulle lämna kvar.

Tiden läker alla sår men lämnar också alltid ärr. Jag vet ju att livet har fler motgångar och sorger att ge och det ända jag kan säga är väl att det är tur man inget vet i förväg.